Bilden råkar passa rätt bra till Cornelis text. människor stigrer ur sopptippen mot det hägrande "Stora dundret" 

Jag skådar blott falska varor vartän jag ikring mig ser, och jag kan inte släppa tanken att allting är uppochner. Och var är det "Stora dundret" som en gång skall dra förbi? Innandess kanske det blir bättre, men bra lär det aldrig bli. Innandess kanske det blir bättre, men bra lär det aldrig bli.
ur "Ballad på en sopptipp" Cornelis Vreeswijk

”Världens rånare, dom knycker allt, rika, fattiga länder, land och vatten. Att plundra, slakta och ödelägga kallar dom för fred”
General Calgacus, Scotland, år 84

De stora världsherraväldena liknar varandra mycket över tid; Samma inställning till vad som är fredlig aktivitet, samma förnekelser, och en axelererande hastighet  i sin expansion, tills dess det blir så stort och oöverskådligt att endast paranoia och konturlöshet kvarstå. Världslig makt, värdsligt ägande och storhetsvansinne som grundas i samma uppfattning som Roms härskare, inte Guds nåde utan själv Gud. Vi har två stora politiska problem i dag (utöver de ekonomiska och ekologiska) En allt större grupp avväpnade, plundrade och förnedrade länder/individer som inte har någon avsikt att ta första bästa tillfälle till hämnd. Så var det under Romarriket, och så är det nu, imperialisten har alltid all anledning att vara paranoid. Det andra problemet är imperialisten själv och dagens ofattbara vapen (jag måste räkna upp) Nöjesindustrin (ja, ett viktigt vapen som nog är det som varit mest framgångsrikt och billigast, enligt Mattias Gardell har Pentagon stort samarbete med warner&brothers m. fl. Syftet? Samma som under världskrigen, förvränga, förlöjliga och förminska motsåndaren) ekonomisk krigföring, hot, hållhakar, lagändringar, embargon/sanktioner mm samt då alla faktiska ABC-vapen som ingen vet vart dom är riktade..

Vad fick mig till att skriva detta inlägg just nu? jag läser om den historiske Jesus och att vara i hans efterföljd. För mig handllar det inte om att "tjoa" halleluja i templen och upphöja småpåvar, inte av alla tolkare som betämt och kanoniserat, inte ens efter Paulus vansinniga uppfattning om statsmaktens ofelbarhet (detta under Neros dagar!)

det handlar om att lyssna på Jesus och lära av honom, om rättvisa, tacksamhet och strävan efter att ge i stället för att ta.

  Dagens bild är koden för gräs och mitt sätt att angripa nutidens falska strukturer. Vem "äger" den genetiska koden för gräs?

De olika sidorna av min tro, de olika sidorna av Gud.

Gud är fullständigt närvarande och tydlig mitt framför oss. Först och främst genom själva livet och livsbetingelserna runt oss. Jesus var inget luddigt tecken, han var här han visade hur tydligt som helst Guds plan och hur vi bör leva. Han har gett oss reglerna både som lagbok och som etos och patos i varje cell, men han har också gett oss friheten att använda de. Friheten är brottet mellan oss och Gud, som gjort oss självständiga. Dessa ting är den tydliga Guden.

”Fattar ni ingenting” säger Jesus till lärjungarna, varför tvivlar ni på att det finns bröd i dag när ni såg undret i går? Undret var brödet och fiskarna som mättade tusentals. Min tolkning av den berättelsen är inte att Jesus nödvändigtvis utförde just det undret, men att vi skall öppna ögonen för det verkliga undret som sker ständigt. Titta ut en försommardag, se allt som växer, se smörgåsborden stå dukade: Utgivet för oss!

Guds andra sida som jag känner är kärleken. I morse innan jag slog upp ögonen så bad jag om förlåtelse för att jag varit för lat för att besöka kyrkan, då kände jag en stark närvaro som ledde till tårar (jag möter nästan alltid Gud i tårar, jag är inte ensam om det, det verkar rätt vanligt när man läser skildringar om Gudsmöten)

Om brottet mellan oss och Gud är friheten så är länken kärleken: Jag blev rörd, berörd. Vi är vana vid att säga rörd utan att fundera närmare på just beröring. Inte förrän nu så slår det mig att det självklart är Guds beröring vi talar om, hans etos och patos som står i relation till vårt: Kanske Gud är närvarande i alla tårar? I all kärlek?

Ordet rörd hade aldrig slagit oss om det inte handlade om någon form av kontakt. Jag har sörjt många gånger över att jag inte har fått direktsvar från mina böner (antagligen också just det jag vill höra) men alla de gånger han kommit oväntat har han kommit som en känsla i mig, som en hand i min, som en fågel utanför ett fönster och som en viskande röst långt efter jag ställt min fråga.

Min tro och Guds uppenbarelser har alltså två sidor: en mycket tydlig som många helt enkelt vägrar att se, och en mystik som måste få lov att vara det, precis som det vackraste konstverket eller musikstycket som slår an på något okänt inom oss och bara upplevs ordlöst vackert.

Vad är det för teologier som jag tar avstånd från då? Alla som gör sig själva till Gudar. Hur märker man det? Jo genom mycket tydliga föreskrifter och regler och dogmer men mindre av Jesus ord om kärleken till nästan och tron på att vi får vårt dagliga bröd utan att behöva fylla våra lador till flera generationers kommande behov. Man märker det också på en otålig och missbelåten uppfattning om att livet är något man själv är med att skapa, framför allt sitt eget. Man är missnöjd.

Missnöje är egentligen misstro, på Gud och på livet. Man påstår sig vara sin egen Gud, men misslyckas förståss med det. Till sist vill jag bara säga att jag inte kräver några fler under än de vi har framför näsan. Om jag kräver att Jesus måste ha gått på vatten, hans mamma var oskuld och att han faktiskt trollade fram alla fiskarna och bröden, då är min tro svag.

Bilden kanske är lite dyster, det är bilden för vår otro och våra tillfälliga verk som åldras utan skönhet, inte som Guds vackra gamla ekar i hagarna