Jag bor i ett av de rikaste platserna i Norge, Baerum. Jag har slagits av hur otroligt många bilar här är och hur ofria de är i sina köer, har aldrig sett värre. Mitt agg till bilar bara växer och det av många själ, miljön framför allt, men att tvingas stå och vänta extra länge på bussen för att bilarna hindrar, och att bussarna inte går så ofta på grund av att för få tar bussen påverkar mig konkret. Jag står där vid busshållplatsen och andas in deras avgaser och tänker på olika kupper, banderoller, skyltar om hur ofria dom är i sitt långsamma med stressade tempo. Bilden i dag föreställer en flik av en småbåtshamn, en uppläggningsplats för direktreklam, ju större inkomst, desto mer direktreklam, och soptunnor i en lång rad. Ovanför går motorvägen och framför mig MacDonalds trevliga uteplats. allt inom räckhåll! Jag har många gånger funderat över det orättfärdiga med att vi som lever i den rika delen av världen skickar våra sopor till den fattiga, och att de allra rikaste som gör av med mest skräp slipper se det. Men i dag slogs jag av att det kanske inte stämmer. tvärs över denna viken bor de allra rikaste, och de vill ju vara i närheten av vägar, MacDonalds och stormarknader. I mina ögon har de inte valt den bästa platsen med utgångspunkt för trevnad och inkomst, endast lättjan styr valen, och inte minst den mimetiska principen, att alla förmodas avundas dem; dyrare boende, bättre liv...

Gunde Johanssons ”torparvisa” går så här:

För ja ä tôrpare ja å ja har dä så bra,
å ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräse dä växer å rôgen han gror
å mor ho mal kaffe å grisen blir stor!

Hå hå ja ja, hå hå ja ja
hör va dä blåser i träa i da,
hå hå ja ja, hå hå ja ja,
dä blåser i träa i da.

Tystnaden, frånvaron av ljud, är en bristvara i dag. Nu när alla har allt de
kan tänkas behöva och inte behöver anstränga sig för att få lite till, som om
kvantiteten av I-phones och ljudmattor ökat exponentiellt och sträckan mellan A
och B går lika fort som i en amerikansk dramakomedi. Vad är det då i tillvaron
som blivit lyx och en bristvara?

Tystnaden och en dag utan planering. Jag har många gånger tänkt på Gunde Johanssons text, jag och min pappa resonerade om hur filosofisk och djup den är: han ligger i soffan inne i sitt torp och hör hur det blåser i träa. Kan du föreställa dig den tystnaden och den ron?

Vet du föresten att man kan höra snön falla? Det krävs både tystnad, långsamhet och uppmärksamhet för det subtila, vilket i sin tur kräver en slags avkoppling, motsatsen till uppkoppling. Texten har fler filosofiska konnotationer, man behöver inte vara närvarande i allt som sker, man kan låta brödet och kaffet komma till sig
som i ”fader vår”  å gräse dä växer å rôgen han gror å mor ho mal kaffe å grisen blir stor!

   Bilden tog jag vid Kolsås när jag var i mycket god tid till bussen (missade den)

This is our country, whose greatness is built on freedom…

New Yorks borgmästare I ett helt annan sammanhang än mordet av Troy Davis, och alla de 15000 som dömts till döden i Amerikas förenta stater.

” The land of the free and the home of the brave”

Är man verkligen modig om man dödar så många av sina egna?

Är man verkligen kristen? 

Är man fri?

Undersøkningar visar att vårt behov av att samla och køpa har att gøra med øverlevnad och att vårt behov av att omge oss med kapitalvaror bara beror på att vi vill attrahera det motsatta kønet. Alltså føra våra gener vidare och øverleva. Men den enorma øverkonsumtionen vi ser i dag kommer att ge det motsatta resultatet, mænniskan kommer att dø ut.

Før 10000 år sedan bildades glaciærerna i anderna, ca 70 st, som levererat vatten till mænniskor och jordar under alla dessa år, om 1-2 år har alla smælt bort. Alla værldens glaciærer håller på att smætla ner, inklussive polerna, som ju alla vet i dag. Inte nog med att de smælter, nu har man upptæckt att det går exponentiellt fort beroende på att vattnet rinner under glaciernerna som drøser ner i vattnet och smælter ænnu fortare. 2/3 av Bangladesh kommer att vara under vatten om vattnet stiger med en meter, det går fort, ett par år. 10 miljoner innevånare kommer att dra mot Dhaka och øver grænserna mot Indien, många kommer att dø av svælt, konflikter ær ofrånkomliga. Detta ær bara ett par exempel på effekter av vårt lyxliv.

I Akershus som ær tætbebyggt område och dær det finns goda kommunala transportmedel æger man 650 bilar/1000 invånare. Oslo tillhør Akershus. Om man tar bort alla under 18 år så undrar jag vad siffran blir? Ingen skall førsøka innbilla mig att mænniskor kommer att dra ner på bilkørning och konsumtion av egen vilja, det måste regleras med lagar.

       Jag har skrivit många gånger om värdet av motgångar och om teodoceeproblematiken.
Som jag tycker är solklart, en läroprocess kräver på ett sätt offer av det
gamla som vi lämnar, mer om detta senare. I dag är det perfektionism jag
grunnar på.

 Jag visste inte varför jag fick rysningar av uttalanden som;
”jag är perfektionist”, ”det vill gärna bli  så bra”, ”jag ger mig inte förrän det är
perfekt”. Jag får också rysningar av annonser som kräver övermänskliga talanger
(inte så sällan felstavat) Samhället är orienterat mot perfektion, det är som
om det är naturtillståndet, och om vi medger att vi inte kommit fram dit så är
det bara en anomali, en dysfunktion.

 Vad är då perfektion? Ett statsiskt tillstånd som inte
kräver kreativitet, inte demokrati, inte mystik, ingen dynamik, ingen Gud och
ingen fri vilja. Jag lutar åt att Anne Conwayn hade rätt, en filosof från
England som levde på 1600-talet, hennes beskrivning av Gud var ett pågående
skapande. Man skapar inte om allt är perfekt, man slår sig ner och har det
tråkigt.  

 Vad är det vi menar med perfektion, om det bara är en bild
för något vi aldrig kan nå, eller ens vill ha? Jag tror att vi blir nöjda med
vår dag, våra verk och sociala möten om vi lyckas med att göra så gott vi kan
och om vi drivs av kärlek till det vi gör. Rätt och fel är juridiska termer men
kommer in på alla områden, inom musiken skall man hålla rätt tonart, eller som
Schönberg helt undvika det.

 Konstruktivism är en annan filosofisk skola som uppstått ur
existentialismen. Den menar att de lagar och regelr ett samhälle utvecklar är
konstruktioner, inte alls baserat på några naturlagar. Det kan man verkligen
hålla med om många gånger, i synnerhet när man studerar mindre grupper, men
också länder. Kung är en annan filosof som jag länge hållt som min favorit, men
tvekar nog i dag, han menade att det fanns ett slags ”weltethos” en moral
inbakad i allt som lever, som längtar efter den typen av rättfärdig perfektion,
ett slags ”Gottesfunken” en etik från Gud. Jag tror fortfarande att det finns
ett rätt sätt att fatta beslut, att måla bilden, att lösa världens
miljöproblem, att se den ekonomiska frågan på. Men jag tror alrdrig att det är
meningen att vi skall komma fram dit.

 Jag och pappa pratade rätt mycket om hans krav på
perfektion. Jag hittade många argument för det operfekta; Beatles hade aldrig
gjort den musiken de gjorde om Lennon/ Macartney, hade kunnat noter eller haft kunskaper i musikteori då de jammade ihop låtarna, de var alldeles för komplicerade val, det var en annan som skrev ner melodierna. Intressant är att John Lennons pappa lyssnade på mycket  jazz under hans uppväxt.

 Ett annat argument var att sådana perfektionister som Putte Wickman
var tråkiga, det kunde han faktiskt hålla med om. Ja att intressant musik
ligger och skaver mot det falska och att det känns som ett trevande som man
själv är delaktig i. jag tyckte att det var sorgligt att pappa slutade att
spela,bara för att han inte längre kunde nå upp till sina glansdagar, jag
frågade honom om han inte bara kunde njuta av själva spelandet utan att ställa
krav på perfektion. Det ville han, men kunde inte.

 Hur är det inom konsten då? Ja se på Helene Sherfbecks
tidiga verk, ett kontrollerat måleri som alla kan se vad det föreställer. Med
åren blir det många utlämnade linjer, mer skissartat (jag älskar skisser) hon
är inte ensam om det, både inom musiken och inom konsten så kan man se en
utveckling från det perfekta mot utelämnade delar, som om vi själva har
möjlighet att fylla i det som saknas.

 Jag tycker om musik, och kan inte låta bli att se på ”Idol”
av och till. Men jag hatar föreställningen att bara en åt gången kan nå framgång,
att en är perfekt, de andra skall fortsätta med sina trista liv, den mimetiska principen. En jury har till uppgift att trycka ner många begåvningar, ta bort deras skaparglädje, det är kriminellt!.

Den ena fick besked om att hon har ett färdigt liv, och en färdig musikalitet, inte något ämne att utveckla, den andre att han var för nervös, ville för mycket.

 Hur kommer det sig att man gjort valet av Alexander Bard i
juryn? Det är motbjudande att både se och höra honom. Hans ögon är som en orms, hans skägg ser ut som en gammal människas underliv, ojämt, glest och oputsat. Och där sitter han och kräver perfektion! Alla kanske skall se ut som tonårsbögar med lederhoosen?

 Jag har skrivit en uppsats som heter ”Kaos är granne med Gud”
mina tankar har gått till många olika områden, men självklart också det
religiösa, och kravet på dogmatik och perfektion inom de olika kyrkorna. Som ni ser så kan jag inte släppa ämnet. Jag tror att Gud älskar skissen också, jag tror att däri ligger de väsentliga i skapandet, det anda, det många kallar perfektion, är
bara puts och korrigeringar, städning rätt och slätt.

Jag vill gå så långt att det viktiga sker redan i tanken, att verket bara är logistik mellan tanke och utförande. Beetovens viktigaste ögonblick var innan han förde pennan till notbladet.

 Varför är då många ”religiösa” så upptagna med sitt regelsystem, de vet per definition vad Gud vill och vart vi är på väg? Det kan jag inte svara på, det är en gåta.

 Ontologin, eller frågan om livet, döden och meningen med allt är för mig ett outforskat område, och spännande just därför. Det vi tror på är ju en tro, icke vetande och höljt i det okända, som stundtals
skönjs som en skiss.

Bägge dessa bilder målades av Helene Scjerffbeck, de heter konvalecense men det skiljer 20 år mellan dem.