Jag har lånat boken om Roj Friberg med hans bilder, jag är salig, och har blivit inspirerad på mitt eget vis, bilden föreställer Jesus, som uppstår på påskdagen. Han är sargad efter sina skador och bär spår av örterna som lindats runt honom, lindorna ligger bredvid. Nakenheten är självklar, han lämnade alla tyger vid graven, nakenheten är symbol för frihet från skuld och synd, han tog vår synd, han dog för våra synder, men hans uppdrag slutade vid döden, när han uppstod så var han fri och hade sonat. I de första kyrkorna döptes alla nakna, i den koptiska kyrkan har man aldrig slutat med det. Jag har medvetet låtit honom titta både med sorg och med uppfordran på oss

"Fake it til you make it"

Första gången jag hörde det så var det som ett fjärilsvingslag, inte mer, kanske klokt, för vem är klar, vem är kompetent egentligen? Nu har jag hört det två gånger. Än en gång tänker jag på Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf” och tidens galopperande pseudostrukturer. Det är ju fantastiskt egentligen: ett begrepp som täcker hela hans tolkning av nutiden "Fake it til you make it". Förutom att ingen riktigt har ambitionen att klara det, att bli sådär kompetent som det står i Cv:n, man bara fortsätter att -ljuga: om sin kompetens, Politiker ljuger som om de redan uppnått sina mål, företag att de erbjuder guld och gröna skogar och den glättade reklamen har om möjligt blivit ändå mer glättad, en helt vanlig tvål ger ascosiationer till himmelriket om man får tro reklamen. Ja, målen och visionerna redan är nådda!

Man kan jämföra företeelsen med ”As-if-personligheter” De som drömmer om ett liv men glömmer att leva det. Vad skulle Kierkegaard tycka om dessa omnipotenta och självsäkra människor, han som under hela sitt liv strävade efter autensitet? Han (och jag) menade att det är var och ens uppgift att leva ett innerligt liv. Ett liv som strävar efter sanningen om sig själv och öppenhet inför de dolda djupen, i ödmjukhet.

Jag googlade på "Fake it til you make it" och jo, det blev en hel del träffar, bland annat Wikipedia: Agera som om du redan nått målet, självsäkerhet är här koden och den självuppfyllande profetian är vägen. Jag kan inte annat än att se en viss logik i detta, men kommer de fram? Är det inte så att alla ljuger för varandra och lever i sina visioner som-om...? Precis som Mats Alvesson påstår!

Vad kan man skylla på? Alla 12-stegsrörelser, kognitiv terapi, självhjälpslitteratur och snabba program för psykologiska och sociala besvär. Jag har många böcker, en av dem heter ”Skapa din framtid” Jag har fått den av min underbara morbror Leif, som fått ut mycket genom att läsa den, så pass mycket att han delar ut dessa böcker till en stor mängd släkt och vänner. Detta gör han välment och av kärlek, han tror på metoden, dels att man kan få allt man vill ha, och att man bara måste föreställa sig att man redan har det.

Boken är precis en "Fake it til you make it-bok” och påminner om ”mindfullness” en amerikansk rörelse som handlar om samma sak, men gör också anspråk på en andlig dimension. Hur kommer det sig då att företeelsen finns? Är det någon brist, någon dysfunktion? Är det som Mats Alveson påstår: En grandios människotyp av borderlinekaraktär som växer fram? Och i så fall varför?

Jag har funderat mycket på allt tävlande i dag, och att medmänniskorna har blivit motmänniskor, några man skall vara bättre än, några man skall vinna över, jag tror inte att skälet enbart går att förklara med individualismen, för då skulle Kierkegaard vända sig i graven. Nej tomheten är långt från individualism, långt från att lära känna sig själv på djupet. Det är nog snarare en önskan om att BLI någon och att man förvanskat denna önskan till att BLI NÅGOT MER ÄN ANDRA, fast bara lite mer. En lyckad och självförverkligad människa har trendiga kläder och ett trendigt hem (alltså något som liknar vad de flesta andra har)  

Eller vad de flesta andra önskar sig, men bara några få kan äga. Tillbaka till tävlingen således, tävlingen om att äga och vara den som alla kan definiera som åtråvärt, och som helt saknar sin glans om inte någon annan vill ha det, det kallas i sin tur "mimetisk rivalitet" som betyder att alla kan bli president, men bara en i taget. Ingen vill ägna hela sommaren i Marstrand i dag, men alla ville tillhöra societeten och flanera där på 1800-talet.

"Fake it til you make it" har blivit som ett fjärilsvingsslag som ruckar på hela mänsklighetens kärlek till nästan (och sig själv) Och som hindrar oss från att se den nya typen av utslagningsmekanism, som borde föra oss mot en gemensam kamp