Är det med skräck och vämjelse du ser på det trasiga? Som om
det vore en enskild händelse att något går sönder, som om allt borde vara för
evigt i samma tappning? Är det med skam du ser nedbrytningen? Kan du tänka dig
att betrakta det skamfilade med kärlek, ja att bristen i sig själv öppnar ett
nytt perspektiv, att allt handlar om processer som liknar död som leder till
nytt liv?

”There is a crack, a crack in
everything  That's how the light gets in”
leonard Cohen.

Muskelfibrer måste gå sönder för att nya skall byggas upp,
en kroppsbyggare och träningsmänniska vet det.

 I Bibeln finns det två liknelser som återges av alla fyra evangelisterna plus Tomasevangeliet, de om att inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar, eller sy på en gammal lapp på nytt tyg.

De har tolkats på många olika sätt. Själv tror jag att det nya riket inte skulle blandas upp för mycket med det gamla. Att Jesus verksamhet bara bekräftade de gamla sederna är en populär föreställning som jag tror har att göra med rädsla för antisemitism. Nej genomgående så kritiserar Jesus de gamla renhetsreglerna om vad man får lov att göra på sabaten, vem som får bota en sjuk, vad som är sjukt, den blödande kvinnans renhet, barnens rätt osv. Listan kan göras mycket lång.

Jag menar att Jesus är en som renoverar, lyfter upp det skadade och ger det nytt liv.

Under en fundering  på dessa Bibelstycken såg jag en bild av något trasigt, ett hål, kanske i en strumpa, kanske i en brusten relation. Och  något mycket vackert vävdes fram i min inre syn, en ny väv, en starkare, med Guds helande varp och våra inslag. Den bilden kan översättas på ett döende korallrev som vi gemensamt vill rädda med vår starka drift att överleva, vår kärlek till jorden och vår känsla för vad som är rätt. Vad kommer det ifrån? Jag menar att det är Gud som verkar i sin skapelse genom oss, varpen i väven. Kanske det är det nya riket? Att något måste gå sönder för att vi skall
vävas in i Guds mening?

Att synda har många betydelser inom kyrkan, ett är att slinta, halka, trampa
fel. Det kan först kännas befriande, dels att det är lätt att synda, och inte så
allvarligt, men jag är av en annan åsikt. Jag tror att man måste slinta, halka
och trampa fel, för om man inte är beredd att göra det, så är man inte beredd
för det okända i tillvaron. Trampar man bara på säker upptrampad mark är man
trygg, men samtidigt väldigt ortygg, man låter inte något okänt påverka stegen,
man tror inte att det okänd kan vara gott. I grunden är det otro o ch bara en
tro på det man själv kan mäta och bedöma. 
I ögonblicket mellan snedsteget och utfallet (kanske en vristning, men
kanske också en ny bekantskap som vore otänkbar i den upptrampade stigen)
upplever man antingen total hjälplöshet eller total trygghet och närvaro.
Kanske ett språng till en ny kunskap, kanske en känsla av sammanhang. En lyckad
inre resa kan inte bara ha att göra med att avslöja dolda sidor hos sig själv, utan
också att inte avslöja för mycket, att låta mystiken ha sitt egna liv. Den bästa
poesin avslöjar inte.

De olika sidorna av
min tro, de olika sidorna av Gud.

Gud är fullständigt närvarande och tydlig mitt framför oss.
Först och främst genom själva livet och livsbetingelserna runt oss. Jesus var
inget luddigt tecken, han var här han visade hur tydligt som helst Guds plan
och hur vi bör leva. Han har gett oss reglerna både som lagbok och som etos och
patos i varje cell, men han har också gett oss friheten att använda de.
Friheten är brottet mellan oss och Gud, som gjort oss självständiga. Dessa ting
är den tydliga Guden. ”Fattar ni ingenting” säger Jesus till lärjungarna,
varför tvivlar ni på att det finns bröd i dag när ni såg undret i går? Undret
var brödet och fiskarna som mättade tusentals. Min tolkning av den berättelsen
är inte att Jesus nödvändigtvis utförde just det undret, men att vi skall öppna
ögonen för det verkliga undret som sker ständigt. Titta ut en försommardag, se
allt som växer, se smörgåsborden stå dukade: Utgivet för oss!

Guds andra sida som jag känner är kärleken. I morse innan
jag slog upp ögonen så bad jag om förlåtelse för att jag varit för lat för att
besöka kyrkan, då kände jag en stark närvaro som ledde till tårar (jag möter
nästan alltid Gud i tårar, jag är inte ensam om det, det verkar rätt vanligt
när man läser skildringar om Gudsmöten) Om brottet mellan oss och Gud är
friheten så är länken kärleken: Jag blev rörd, berörd. Vi är vana vid att säga
rörd utan att fundera närmare på just beröring. Inte förrän nu så slår det mig
att det självklart är Guds beröring vi talar om, hans etos och patos som står i
relation till vårt: Kanske Gud är närvarande i alla tårar? I all kärlek?

Ordet rörd hade aldrig slagit oss om det inte handlade om
någon form av kontakt. Jag har sörjt många gånger över att jag inte har fått
direktsvar från mina böner (antagligen också just det jag vill höra) men alla
de gånger han kommit oväntat har han kommit som en känsla i mig, som en hand i
min, som en fågel utanför ett fönster och som en viskande röst långt efter jag
ställt min fråga.

Min tro och Guds uppenbarelser har alltså två sidor:

en mycket tydlig som många helt enkelt vägrar att se, och en mystik som måste få
lov att vara det, precis som det vackraste konstverket eller musikstycket som
slår an på något okänt inom oss och bara upplevs ordlöst vackert.

Vad är det för teologier som jag tar avstånd från då?

Alla som gör sig själva till Gudar. Hur märker man det? Jo genom mycket tydliga
föreskrifter och regler och dogmer men mindre av Jesus ord om kärleken till
nästan och tron på att vi får vårt dagliga bröd utan att behöva fylla våra
lador till flera generationers kommande behov. Man märker det också på en
otålig och missbelåten uppfattning om att livet är något man själv är med att
skapa, framför allt sitt eget. Man är missnöjd. Missnöje är egentligen misstro,
på Gud och på livet. Man påstår sig vara sin egen Gud, men misslyckas förståss
med det. Till sist vill jag bara säga att jag inte kräver några fler under än
de vi har framför näsan. Om jag kräver att Jesus måste ha gått på vatten, hans
mamma var oskuld och att han faktiskt trollade fram alla fiskarna och bröden,
då är min tro svag.

  Min kyrka i Norge, Haslums, en av pilgrimskyrkorna mot Nidaros, från tidig medeltid