Leda

Reflektioner kring radioprogrammet ”nyttan av att vara uttråkad” 2012 som går på djupet med ämnet

”uttråkning”,”boredom”.

Punkten i tillvaron där man menar sig vara uttråkad skiftar antagligen från individ till individ. En som har dåliga erfarenheter, som ett understimulerat barn, kanske upplever den punkten tidigare än den som har färre negativa erfarenheter av tristess/ leda.

När jag jobbade på Lillhagens sjukhus under 70–80-talen betraktade flera forskare alkoholism med nya ögon, de ville avdramatisera företeelsen genom att inte se det som en sjukdom utan som en dålig vana (priming) vars grund var leda och tristess. Dels kan man tycka att det är lite skrämmande eftersom alla upplever leda av och till och därmed kan komma att ingå i gruppen, dels att man underskattar de verkligt tunga grunderna för missbruk; Kärlekslöshet, otrygghet, övergrepp av olika slag, ensamhet och sjukdomar.

Själv hade jag en trist och understimulerad barndom och är rätt så rädd för tristess, många gånger har jag tänkt att det varit orsak till min kreativitet, och då blir kreativiteten en slags anomali, en lösning på konflikten av att inte klara av tristess, och om inte kreativiteten funnits som en utväg så skulle man kunna tänka sig att känslan mynnade ut i ett missbruk, som ett annat plåster på ledans plåga. Är då kreativitet ett tecken på en djupare störning? Precis som andra forskares syn på människor som utsätter sig för faror av olika slag för att då uppleva en slags närvaro i livet, vilket förklaras biologiskt med låg serotoninhalt (fast hönan och ägget…?)

Är allt zappande på mobiltelefoner och överfyllda kalendrar ett tecken på allmän ohälsa blir nästa tanke, för det handlar nog också om en rädsla för tomheten (mental fattigdom som upplevs plågsamt)

Är kanske köpglädje också en del av problemet?

Då följer nästa tanke… Att kreativitet, som jag ser det, är en lösningsorientering mot problem, och att vi saknar egentliga problem, eller inte tar itu med egentliga problem, utan döljer dem med en slags ständig upptagenhet?

Är då leda en viktig signal om att något problem behöver vår uppmärksamhet?

Eller att vi skulle må bättre av en annan slags livsform? Vilket jag förmodar.

Kan alkohol och köpglädje vara substitut för naturliga rus som att umgås med varandra, plocka svamp en ångande vacker höstdag eller som i mitt fall handarbeta?

Men om vi vänder helt på resonemanget?

Kan stress vara en rädsla för tristess?

Om man föreställer sig leda och tomhetskänsla som något av det värsta som finns, kan då dessa överfyllda aktiviteter, ja till och med vårt resursslöseri bottna i rädslan för leda? Då vore inte lösningen att minska stressen, som då fungerar som en försvarsmekanism, utan öka mängden naturliga upplevelser av värde. Kanske det då uppstår en grund för att uppskatta tystnaden och stillheten?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Följande rader skriver jag med utgångspunkt från MIN tro. Jag ägnar mig inte åt mission, men ibland vill jag reda ut min trosuppfattning. Jag är medveten om att det finns lika många sådana som troende, av alla slags religioner.    Rubriken avslöj...

Förr ställde jag mig tvärt emot Kants kategoriska imperativ, ”du skall, du bör, du måste”, som jag såg som en slags förlängning av den gammaltestamentliga lagiskheten, den som inte litar på människans kärlek och medmänsklighet, den som är...

Jordens dag   I dag är det jordens dag. Såg en liten film om och av Jane Goddard med anledning av det. Hon beskriver sin egen kärlek till djur och natur och gör som så många andra, vädjar till vårt förnuft och hur varje liten enskild förändring r...

  Har Hitlers tankar till slut vunnit?   Jag abonerar på eurosport, men ser bara på snooker. Jag tvingas emellertid se reklam för kommande program. Jag slås ofta över vilka kroppar man ser och vilka faror man utsätter sig för, som om de vore ...

  Mitt liv är fullt av sidovinster, är allas liv det? Som när jag inte vill ringa det där samtalet så straffar jag mig med att vika tvätt, eller när jag drar mig för att gå och handla och istället bakar ett bröd. Någon gång letar jag efter ett ti...