Jag sitter på min veranda och hör droppet från den tinande vintern. Min första cigarett och kopp kaffe.

Tankarna går åt människor med stringens och självsäkerhet, de som redan varit uppe fyra timmar och bakat, planterat grofrön, tvättat och sitter med andra koppen och en plan. De som säger ”det är lättare än du tror att sluta”. Avundas jag dem, vill jag vara en av dem? Det är då jag måste medge att de är främmande fåglar.

Vad är en människa, hur definieras vi? Jag återkommer till resonemanget vad en människa inte är; rökare, sin ålder, sina sjukdomar, sin aktieportfölj mm.

En människa är något mycket mer och jag tror att mina tankar bottnar i mitt rättvisetänk, att Gud rättvist fördelat sin gudomlighet i alla, men slöjor av olika slag hindrar oss från att se det. Föreställningen att människor har olika värde pga olika förutsättningar som ger olika maktpoäng är en av slöjorna. Hindret kan också komma från individens självbild, vilket är lika fatalt och korrumperande. Det är varken din nästas skeva bild eller din egen skeva bild som är rätt, det är bara Gud som kan definiera dig och mig, och som gjort det i tidernas begynnelse.

Vad är det hos dessa morgonpigga, pliktbegåvade människor jag värjer mig för? Motsatsen till plikt rent teologiskt är nåden, den som gjort att jag aldrig kan tänka mig något annat än Luthersk tro. Jag har lagt mig platt inför nåden, jag slipper. Jag slipper göra om mig själv, jag slipper döma, jag slipper rangera människor efter duglig/oduglig, deras kön, ålder, utbildning, evt missbruk.

Nåden ger oss frihet, den ger oss en möjlighet att tro, trots allt, trots att vi misslyckas gång på gång, trots att de givna förhållandena innebär olika förutsättningar.

Därför kan jag på ett sätt njuta av mitt kaffe och min cigarett i min morgonvärkande kropp.

Bilden föreställer ett smycke med trons kärna, kärlek och pånyttfödelsen (alltså inte döden utan livet) samt boken "Jag och Du" av Martin Buber

Det började, som det ofta gör numera, med ett inlägg på FB om ett upprop till biskoparna att lägga sig debatten om näthat och diskussionerna om vilken människosyn som dominerar samhällsutvecklingen (och kyrkan)

Jag blev nyfiken, de som undertecknat artikeln kritiserar Seglora smedja, som anses splittra kyrkan och fara med ”näthat”

Ni som stundtals läser min blogg vet att jag inte tillhör någon speciell grupp, jag röstar på ÖKA (som jag anser borde ÖKA takten och höja rösten) men jag har resonerat mig fram till min teologi (det är ytterst det skälet jag skriver i bloggen för) Jag existerar något som en ö i min exil i Norge, men är mycket medveten om vad som sker med kyrkan, fast jag kanske har andra bilder än de olika ”smedjorna”

Evangeliet

Är Jesus formbar, som en vaxdocka som vi med egna händer formar om för våra privata motiv? själv tycker jag att hans budskap är glasklart och står orubbligt med hela sin härlighet, men det tycker den Oxfordstyrda högkyrkligheten, den evangelikala rörelsen, frimodig kyrka och alla andra kristna falanger också. Vi har skallat evangeliet under ett par tusen år, som en brytpunkt som något revolutionerande i historien, hans glada budskap.

   Evangeliet har förutom kyrkan varit den brinnande punkten, något vi talat om som en vändpunkt och centrum för Jesu lära. Hela det trasiga, upplyft de mariginaliserade, pengar och ägodelar är hinder för frälsning och evigt liv, KÄRLEKEN är från och med Jesus den enda lagen. Men.. detta är inte vad alla ser i de kristna församlingarna. Många menar att Jesus inte alls avsåg att bryta med det gamla och sända iväg folkmassor med dessa budskap, nej de menar att Jesus var först och främst en jude som mängade in gammaltestamentliga texter i sitt budskap för att ånyo verka som en av profeterna och endast fastslå lagarna och att Hans mission inte handlade om en ny tid här på jorden med rättvisa som måttstock, utan en blick mot evigheten och kommande domar. Som jag ser det finns det skäl för den gruppen av troende att inte lägga sig i samhällsfrågor (nästan som en karmatroende Buddhist, eller en nutida positivist)

Näthat

Och vad handlade egentligen ”näthaten” om? Hat är ett starkt ord som många invandrare och marginaliserade kännt av, och som kanske är den springande punkten. Skall vi tåla DEN sortens näthat och den sortens förföljelse eller skall vi fälla vackra tårar över kommentarer som inte passar högborna teologer? Jag vill veta vilka som bestrider ”Reva-projektet” jag vill också veta vilka som aktivt arbetar för religionsdialog, till slut vill jag veta vilka som försvarar alla mänskliga rättigheter (också palestiniers). På deras sida ställer jag mig. Men jag vet inte om vi skall ha en inomkyrklig religionsdialog...

   Kyrkan är splittrad, den avspeglar samhällets olika värderingar fast med teologiska inskott. Jag ser inga skäl till att förena dessa disparata delar, tystnaden och lusten att sopa svåra frågor under mattan har gått för långt helt enkelt. Jag skulle kunna ge mängder av skäl till mitt ställningstagande, men jag tror att debattens tid är över, inte ens med så starka ord som näthat kan falangerna nötas ihop igen. När alla ord är sagda så kvarstår antingen en upprepning (vänstersirda, antisemiter, sverigedemokrater, småborgerligt osv) eller en lycklig skilsmässa.