Inspiration

Inspiration är något som gör mig positivt stressad, jag har något oformulerat, kanske en stople, uppslag till en tanke, som kan bli ord eller en bild.

Där i det ögonblicket är jag bara där, bara i nuet. Allt eftersom jag låter tankarna och orden få liv så skjuts det där besynnerliga, inspirationen åt sidan och kvar blir verktygen, mönstret, pappret med ord och logistik. Inget av de bägge tillstånden är oviktiga, färdigställandet har sin mening, men utan det där nästan heliga blir inga ord, ingen tavla.

   Jag tror att de som har stor inspiration men inte lyckas ”prestera” dels blir nöjda med kicken och dess möjligheter, kanske lite lata, kanske inte förstår nästa fas som en möjlighet att dela med sig av sina intryck. Likaså finns det dem som skjuter inspirationen åt sidan, kanske som en besvärlig och okontrollerbar del av livet, de saknar djupet och blir bara hantverkaren och iordningsställaren av andras ideer.

   Jag läser Martin Bubers ”Jag och Du”. Han skriver om hur hur DU-möten uppträder, som poesi, som något som undantränger nyttiga och fasta tidsmönster och motpart till ordning, upplösande det beprövade, hotande men ändå oumbärliga. Martin Bubers Jag-Du-möten liknar väldigt mycket mina tankar om när och hur vi möter Gud, det är inte bara i Bibeln eller i kyrkan, det är de där obeskrivliga mötena mellan människor som sker ibland sekundsnabbt, en känsla av samhörighet, ett delat ackord eller som Gadamers horisontsammansmältning. Inte att vi blir ett, som den relationsberoende, utan att vi delar en och samma Gudsmöte. Jag och Buber delar tron på konsten som medel att nå dessa erfarenheter, och att ”dårar” och barn har större tillgång till Jag-Du möten (här och nu) genom deras absoluta tilltro. Naturupplevelser, musikupplevelser har också en sådan kvalitet och upplevs  inte lika farliga som möten mellan människor.

   Jag rekomenderar Marin Bubers filosofiska verk som öppnar sig genom poesi för den som släpper taget. Buber tror att konstnären är en person som längtar efter att komma livet närmare och som i sin konst illustrerar särdrag ur varat. Detta i syfte att försöka förstå och komma närmare. Konstnären är den människa som i stället för att objektifiera det hon står inför, genom att göra det till föremål, gestaltar det till bild. I och med fulländningen finner vi ursprunget.

Meningen med livet

Alla söker efter meningen med livet.

Att söka meningen med livet är att söka ”din” mening. Duet är Gud, duet är Jag-Du-relationen med andens medverkan. En längtan av att finna vår gemensamma roll i universum, att finna våra äkta själar, ur-tanken. Inte att avslöja den vetenskapliga koden för livet och betrakta den under mikroskop och finna Sanningen. Det man letar efter blir då irrvägar och återvändsgränder. Det kan vara vetenskapen som tror sig kunna få svaren på allt, fakta, evidens, bevis. Det kan också vara olika former av droger som tillfredsställer på ett sätt som liknar äkta möten, äkta inspiration; köpgädje, alkohol och narkotika, sex, makt osv.

Invägar och utvägar.

   Mina  tankar om Guds avsikter med oss, hans motiv och lagar, de han menade att vi skulle ledas av, borde ledas av; (om Jesu lära slagit rot) kärleken, friheten och gemenskapen. Självklart kan jag inte ha anspråk att känna Guds plan, och det är just det jag menar, att vi aldrig kan. Varken vi människor eller den övriga naturen är våra egna första orsaker, alltså kan vi inte ha överblicken.

Kan det vara det som stör ateisten? Att en tro på Gud kanske är logiskt och på annat sätt möjlig, men tanken att inte vara ”self-made” är det avgörande hindret?

   En tro på naturfenomen, tarotkort, pendlar osv bekymrar inte mig i sak. Men new age har karaktären av att ge människan Guds egenskaper. Att vi dels är våra egna projekt, att vi själva skapar våra möjligheter. Det låter bedrägligt när man påpekar att vi också skapar våra motgångar, att vi står ensamma i universum, ett universum som är fyllt av möjligheter som vi kan nå och svinga oss upp på bara vi tänker och gör rätt. En sådan mening med livet gör oss mer till slavar än meningen som står att finna utanför oss själva, mellan oss, något givet från skapelsens början.