Jag har på olika sätt försökt att beskriva nutidens dysfunktioner och hur det kan förklaras de siffror vi har om vilka som har och vilka som inte har, om varför vi håller på att döda den natur som gett oss livet. Jag har kretsat runt teologiska förklaringsmodeller om ägandet som något omöjligt och att vi någonstans inte bara tog äpplet utan också åt upp hela äppleträdet och menade att det är vår egen skapelse som vi har rätt att göra vad vi vill med, dvs de som äger mest har rätt inte bara över andra människors livsöden utan också över naturen.

   Jag har läst litteratur inom teologi, ekonomi, beteende, samhällskritisk forskning och filosofi. Detta för att binda ihop mina egna åsikter och tankar med bättre vetande för att formera en figur med både kött och ben.

Den sista aha-upplevelsen var detta med att marken började äga oss när vi blev bosatta och knutna till den via vår omsorg genom hela året. Med utgångspunkt från det har jag funderat mycket på nomadsamhällen som klarat sig bra utan ägande, de har följt årstider och naturens växlingar på ett kanske ödmjukare sätt. Men en del av nomadlivet är handel, det kan man se över hela världen och förklaringen är rätt enkel, när man flyttar sig från plats till plats kan man frakta med sig och byta till sig varor. En grupp sitter fast med marken och markens sysslor: mat skinnberedning, husbyggen, infrastruktur, en hel del hantverk, och en annan grupp är rörlig vilken får varorna utbytta och fördelade, den gruppen utför också traditionella hantverk i mindre skala.

   Min kanske helt ogrundade tanke är att ur dessa två grupper formulerades en enda livskraftig grupp med benen i bägge världarna: Handel och markägande. Studera de nya oljestaterna och deras expansion (Räkna in Norge), ingen egentlig produktion ligger till grund för det enorma rikedomnarna, endast oljan är orsak till nya städer av omnipotent natur som växer upp som svampar, det är som om ett barn fick tillgång till makt och resurser och önskade sig ett stort Liseberg i hela landet. Se på de multinationella företagen som äger mer och mer, ett modernt kolonialsamhälle, ja slavsamhälle har växt fram med få ägare som rör sig som beduinernas karavaner fast via gigantiska containerfartyg. Dessa slipsprydda män behöver inte sköta marken eller lossa lasten de är den nutida godsherren av feodalt snitt men mycket mer potent, mycket farligare eftersom han sitter på både mark och handel.

   Det är i min mening Gudlöst och befriat från våra grundläggande etiska principer som ett sådant system blivit så övergripande, inte bara för att det går att göra så. Det bygger på tanken att orättvisa är något den kloke använder som instrument för egen lycka, och att var och en har möjlighet att göra detsamma, vilket är omöjligt, systemet bygger helt på vinnare och förlorare, slavar och godsherrar.

   Vi som befinner oss i mellanskiktet (egentligen tillsammans med det övre maktskiktet) är del av hela det ekonomiska systemet, vi har invaggats i tron att lönen blir högre för varje år, att värdet på våra tillgångar ökar, att produktionen ökar (som en självklarhet annars skulle de andra värdena stå stilla) vi är delaktiga genom våra skärvar som vi kräver avkastning från: hus, pensionsfonder mm. Förutan oss och vår vantro hade det aldrig gått.

   För att knyta ihop min senaste tankepåse är det först och främst problemet med ägandet som är grund, men det är inte förrän markägandet förenas med rörligheten som systemet börjat förgifta sig själv. Var det inte så Rom föll? Först byggde Rom på handel, all tillverkning lades ut på vasallstaterna och expansionen rörde sig huvudsakligen om rätten till handel. En lite intressant uppgift är att man upptäckt manipulationer med handelsvarorna, viner från egypten har etiketterats om med ett vinmärke från trakten runt Rom, de egyptiska etiketterna fanns kvar under.