Det var början av 70-talet och jag skulle få min första lön som diskare på ”GrillGeorge” Jag hade sett den i ”Boutique Margot” den första Boutiquen i Göteborg, och inget var billigt. Där andades London och det allra senaste. Jag gick dit och tittade i skyltfönstret av och till, och trånade.

Det var en mycket lycklig tid, blusen var nästan min. Den hade allt, puffärmar, spetsar, band och patchwork. Nästan halva lönen kostade den.

Jag begick dumheten att visa den för min mamma…

Hon kunde sy en exakt likadan sa hon, jag rustade mig med trots och dövhet, nej nej nej!

Jo, hon fortsatte och lovade heligt att hon kunde det och frågade om hon kunde få göra ett försök.

Ni förstår vart det bar hän? Jag lät henne göra det.

Skiten hon sydde blev på inget sätt lik min dröm, fel modell, fel tyg, inga spetsar eller band, en javla tunika. Den har jag på mig på mitt konfirmationsfoto.

Pengarna från lönen gick sedan till annat och då jag kunde köpa den fanns den inte kvar.

Nu vill jag komma till själva frågan- Var det en tragedi? Jag minns blusen bitterljuvt, den finns i en drömlik del av mitt liv, där finns allt som bara blev drömmar. Är inte den platsen helig på något vis? Där finns vi i full frihet. Vi komponerar själva innehållet och bestämmer över det. Där finns jag som prima ballerina, en annan dröm som som inte blev av,  jag väntade förgäves på  balettlektionerna.

Till den platsen återkommer vi när vi skapar, här finns embrion till ord, tavlor, smycken och kläder. Mycket som blivit som man tänkt men det mesta ligger kvar som ett ”nästan-färdigt-tillstånd”

Nu har hjärnforskare har kartlagt människans förväntningssystem, längtan efter det vi vill uppleva eller äga ger mer än själva behovstillfredsställelsen. Kan det då vara så att jag skall tacka min mamma? Att minnet av blusen aldrig hade varit så starkt om jag köpt blusen, ja att jag tom blivit besviken?

Nästa fråga blir om våra rädslor också är starkare än de manifesta olyckorna?