Inspiration

Inspiration är något som gör mig positivt stressad, jag har något oformulerat, kanske en stople, uppslag till en tanke, som kan bli ord eller en bild.

Där i det ögonblicket är jag bara där, bara i nuet. Allt eftersom jag låter tankarna och orden få liv så skjuts det där besynnerliga, inspirationen åt sidan och kvar blir verktygen, mönstret, pappret med ord och logistik. Inget av de bägge tillstånden är oviktiga, färdigställandet har sin mening, men utan det där nästan heliga blir inga ord, ingen tavla.

   Jag tror att de som har stor inspiration men inte lyckas ”prestera” dels blir nöjda med kicken och dess möjligheter, kanske lite lata, kanske inte förstår nästa fas som en möjlighet att dela med sig av sina intryck. Likaså finns det dem som skjuter inspirationen åt sidan, kanske som en besvärlig och okontrollerbar del av livet, de saknar djupet och blir bara hantverkaren och iordningsställaren av andras ideer.

   Jag läser Martin Bubers ”Jag och Du”. Han skriver om hur hur DU-möten uppträder, som poesi, som något som undantränger nyttiga och fasta tidsmönster och motpart till ordning, upplösande det beprövade, hotande men ändå oumbärliga. Martin Bubers Jag-Du-möten liknar väldigt mycket mina tankar om när och hur vi möter Gud, det är inte bara i Bibeln eller i kyrkan, det är de där obeskrivliga mötena mellan människor som sker ibland sekundsnabbt, en känsla av samhörighet, ett delat ackord eller som Gadamers horisontsammansmältning. Inte att vi blir ett, som den relationsberoende, utan att vi delar en och samma Gudsmöte. Jag och Buber delar tron på konsten som medel att nå dessa erfarenheter, och att ”dårar” och barn har större tillgång till Jag-Du möten (här och nu) genom deras absoluta tilltro. Naturupplevelser, musikupplevelser har också en sådan kvalitet och upplevs  inte lika farliga som möten mellan människor.

   Jag rekomenderar Marin Bubers filosofiska verk som öppnar sig genom poesi för den som släpper taget. Buber tror att konstnären är en person som längtar efter att komma livet närmare och som i sin konst illustrerar särdrag ur varat. Detta i syfte att försöka förstå och komma närmare. Konstnären är den människa som i stället för att objektifiera det hon står inför, genom att göra det till föremål, gestaltar det till bild. I och med fulländningen finner vi ursprunget.

Meningen med livet

Alla söker efter meningen med livet.

Att söka meningen med livet är att söka ”din” mening. Duet är Gud, duet är Jag-Du-relationen med andens medverkan. En längtan av att finna vår gemensamma roll i universum, att finna våra äkta själar, ur-tanken. Inte att avslöja den vetenskapliga koden för livet och betrakta den under mikroskop och finna Sanningen. Det man letar efter blir då irrvägar och återvändsgränder. Det kan vara vetenskapen som tror sig kunna få svaren på allt, fakta, evidens, bevis. Det kan också vara olika former av droger som tillfredsställer på ett sätt som liknar äkta möten, äkta inspiration; köpgädje, alkohol och narkotika, sex, makt osv.

Invägar och utvägar.

   Mina  tankar om Guds avsikter med oss, hans motiv och lagar, de han menade att vi skulle ledas av, borde ledas av; (om Jesu lära slagit rot) kärleken, friheten och gemenskapen. Självklart kan jag inte ha anspråk att känna Guds plan, och det är just det jag menar, att vi aldrig kan. Varken vi människor eller den övriga naturen är våra egna första orsaker, alltså kan vi inte ha överblicken.

Kan det vara det som stör ateisten? Att en tro på Gud kanske är logiskt och på annat sätt möjlig, men tanken att inte vara ”self-made” är det avgörande hindret?

   En tro på naturfenomen, tarotkort, pendlar osv bekymrar inte mig i sak. Men new age har karaktären av att ge människan Guds egenskaper. Att vi dels är våra egna projekt, att vi själva skapar våra möjligheter. Det låter bedrägligt när man påpekar att vi också skapar våra motgångar, att vi står ensamma i universum, ett universum som är fyllt av möjligheter som vi kan nå och svinga oss upp på bara vi tänker och gör rätt. En sådan mening med livet gör oss mer till slavar än meningen som står att finna utanför oss själva, mellan oss, något givet från skapelsens början.

Filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–1778)

   "Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'

   Jag såg på vetenskapsmagasinet i dag. Det handlade om när människan för 6000 år sedan började bygga städer, och hur det hade att göra med fast bosättning och jordbruk. Man menade att människan dels blev friare genom att behärska jordbruket, men också dess slav, människan blev snärjd och kopplad till grödorna och dess krav på omvårdnad, gödsling och bevattning. Vi blev markens slavar.

Jag tänker vidare på ämnet ägendet, att detta kan ha ett samband. Då marken började ”äga vår omsorg” så började vi samtidigt att äga den, ett medberoende som kanske var det första steget från Guds avsikt med förvaltandet som den högsta formen av ägande? Vi övergick från att ta vara på det marken gav utan vår insats, till att tro att allt kultiverat också är vår egendom.

Egendom är via det resonemanget något vi kultiverar, tar hand om och sörjer för. På det viset blev Guds gåvor vår egendom och vår förtjänst

Även om jag har burit mina barn så är dom aldrig min egendom, de är barn av livet, som jag fick den stora äran att föda och mata

   Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

1 Kor 4:7

Varför vill folk vinna en miljon? Är dom fattiga, saknar de bostad, mat? Vad har hänt med vår värld och alla tävlingar som finns överallt? Vad har hänt med vår maktstruktur och de sociala, mellanmänskliga interaktionerna?

Svaret kanske finns i maktlöshet! Att demokratin, detta fina begrepp bara finns som ett ord, inte som praktik. Tänk om allt handlar om att återfå makten över sitt liv, att återfå den heder alla människor egentligen fick som födslorätt?

Jag undrar också över detta med galenskap, Ingen neurotisk eller psykotisk människa föds sjuk eller med dessa diagnoser. När en människa möter motstånd och konflikter som är ohanterliga, när hon möter hot, hat och kärlekslöshet... ja då måste hon skydda sig, våra försvarsmekaniskmer är just försvar. En frisk männsikas försvar mot ont. Det kanske till och med är så att galenskapen kräver en helt frisk människa, och den som inte kan bli en lycklig dåre är den sjukaste av alla.

Dessa två aspekter av livet tror jag att Jesus ville bota; det kärlekslösa, det fientliga som i sin tur skapar osund makt, rädsla och till slut en flykt till, flykt från...

Ett samhälle som i grunden bärs upp av kamp om rättigheter och friheter i form av tävlingar och aktiespelande kommer att leverera cyniska motmänniskor och vinstsugna revanschister på den ena planhalvan, och på den andra allt ifrån cyniska loosers med samma drömmar till de som av ångest och vanmakt inte orkade vare sig säga ja eller nej.

  Är det med skräck och vämjelse du ser på det trasiga? Som om
det vore en enskild händelse att något går sönder, som om allt borde vara för
evigt i samma tappning? Är det med skam du ser nedbrytningen? Kan du tänka dig
att betrakta det skamfilade med kärlek, ja att bristen i sig själv öppnar ett
nytt perspektiv, att allt handlar om processer som liknar död som leder till
nytt liv?

”There is a crack, a crack in
everything  That's how the light gets in”
leonard Cohen.

Muskelfibrer måste gå sönder för att nya skall byggas upp,
en kroppsbyggare och träningsmänniska vet det.

 I Bibeln finns det två liknelser som återges av alla fyra evangelisterna plus Tomasevangeliet, de om att inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar, eller sy på en gammal lapp på nytt tyg.

De har tolkats på många olika sätt. Själv tror jag att det nya riket inte skulle blandas upp för mycket med det gamla. Att Jesus verksamhet bara bekräftade de gamla sederna är en populär föreställning som jag tror har att göra med rädsla för antisemitism. Nej genomgående så kritiserar Jesus de gamla renhetsreglerna om vad man får lov att göra på sabaten, vem som får bota en sjuk, vad som är sjukt, den blödande kvinnans renhet, barnens rätt osv. Listan kan göras mycket lång.

Jag menar att Jesus är en som renoverar, lyfter upp det skadade och ger det nytt liv.

Under en fundering  på dessa Bibelstycken såg jag en bild av något trasigt, ett hål, kanske i en strumpa, kanske i en brusten relation. Och  något mycket vackert vävdes fram i min inre syn, en ny väv, en starkare, med Guds helande varp och våra inslag. Den bilden kan översättas på ett döende korallrev som vi gemensamt vill rädda med vår starka drift att överleva, vår kärlek till jorden och vår känsla för vad som är rätt. Vad kommer det ifrån? Jag menar att det är Gud som verkar i sin skapelse genom oss, varpen i väven. Kanske det är det nya riket? Att något måste gå sönder för att vi skall
vävas in i Guds mening?

De olika sidorna av
min tro, de olika sidorna av Gud.

Gud är fullständigt närvarande och tydlig mitt framför oss.
Först och främst genom själva livet och livsbetingelserna runt oss. Jesus var
inget luddigt tecken, han var här han visade hur tydligt som helst Guds plan
och hur vi bör leva. Han har gett oss reglerna både som lagbok och som etos och
patos i varje cell, men han har också gett oss friheten att använda de.
Friheten är brottet mellan oss och Gud, som gjort oss självständiga. Dessa ting
är den tydliga Guden. ”Fattar ni ingenting” säger Jesus till lärjungarna,
varför tvivlar ni på att det finns bröd i dag när ni såg undret i går? Undret
var brödet och fiskarna som mättade tusentals. Min tolkning av den berättelsen
är inte att Jesus nödvändigtvis utförde just det undret, men att vi skall öppna
ögonen för det verkliga undret som sker ständigt. Titta ut en försommardag, se
allt som växer, se smörgåsborden stå dukade: Utgivet för oss!

Guds andra sida som jag känner är kärleken. I morse innan
jag slog upp ögonen så bad jag om förlåtelse för att jag varit för lat för att
besöka kyrkan, då kände jag en stark närvaro som ledde till tårar (jag möter
nästan alltid Gud i tårar, jag är inte ensam om det, det verkar rätt vanligt
när man läser skildringar om Gudsmöten) Om brottet mellan oss och Gud är
friheten så är länken kärleken: Jag blev rörd, berörd. Vi är vana vid att säga
rörd utan att fundera närmare på just beröring. Inte förrän nu så slår det mig
att det självklart är Guds beröring vi talar om, hans etos och patos som står i
relation till vårt: Kanske Gud är närvarande i alla tårar? I all kärlek?

Ordet rörd hade aldrig slagit oss om det inte handlade om
någon form av kontakt. Jag har sörjt många gånger över att jag inte har fått
direktsvar från mina böner (antagligen också just det jag vill höra) men alla
de gånger han kommit oväntat har han kommit som en känsla i mig, som en hand i
min, som en fågel utanför ett fönster och som en viskande röst långt efter jag
ställt min fråga.

Min tro och Guds uppenbarelser har alltså två sidor:

en mycket tydlig som många helt enkelt vägrar att se, och en mystik som måste få
lov att vara det, precis som det vackraste konstverket eller musikstycket som
slår an på något okänt inom oss och bara upplevs ordlöst vackert.

Vad är det för teologier som jag tar avstånd från då?

Alla som gör sig själva till Gudar. Hur märker man det? Jo genom mycket tydliga
föreskrifter och regler och dogmer men mindre av Jesus ord om kärleken till
nästan och tron på att vi får vårt dagliga bröd utan att behöva fylla våra
lador till flera generationers kommande behov. Man märker det också på en
otålig och missbelåten uppfattning om att livet är något man själv är med att
skapa, framför allt sitt eget. Man är missnöjd. Missnöje är egentligen misstro,
på Gud och på livet. Man påstår sig vara sin egen Gud, men misslyckas förståss
med det. Till sist vill jag bara säga att jag inte kräver några fler under än
de vi har framför näsan. Om jag kräver att Jesus måste ha gått på vatten, hans
mamma var oskuld och att han faktiskt trollade fram alla fiskarna och bröden,
då är min tro svag.

  Min kyrka i Norge, Haslums, en av pilgrimskyrkorna mot Nidaros, från tidig medeltid

"Fake it til you make it"

Första gången jag hörde det så var det som ett fjärilsvingslag, inte mer, kanske klokt, för vem är klar, vem är kompetent egentligen? Nu har jag hört det två gånger. Än en gång tänker jag på Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf” och tidens galopperande pseudostrukturer. Det är ju fantastiskt egentligen: ett begrepp som täcker hela hans tolkning av nutiden "Fake it til you make it". Förutom att ingen riktigt har ambitionen att klara det, att bli sådär kompetent som det står i Cv:n, man bara fortsätter att -ljuga: om sin kompetens, Politiker ljuger som om de redan uppnått sina mål, företag att de erbjuder guld och gröna skogar och den glättade reklamen har om möjligt blivit ändå mer glättad, en helt vanlig tvål ger ascosiationer till himmelriket om man får tro reklamen. Ja, målen och visionerna redan är nådda!

Man kan jämföra företeelsen med ”As-if-personligheter” De som drömmer om ett liv men glömmer att leva det. Vad skulle Kierkegaard tycka om dessa omnipotenta och självsäkra människor, han som under hela sitt liv strävade efter autensitet? Han (och jag) menade att det är var och ens uppgift att leva ett innerligt liv. Ett liv som strävar efter sanningen om sig själv och öppenhet inför de dolda djupen, i ödmjukhet.

Jag googlade på "Fake it til you make it" och jo, det blev en hel del träffar, bland annat Wikipedia: Agera som om du redan nått målet, självsäkerhet är här koden och den självuppfyllande profetian är vägen. Jag kan inte annat än att se en viss logik i detta, men kommer de fram? Är det inte så att alla ljuger för varandra och lever i sina visioner som-om...? Precis som Mats Alvesson påstår!

Vad kan man skylla på? Alla 12-stegsrörelser, kognitiv terapi, självhjälpslitteratur och snabba program för psykologiska och sociala besvär. Jag har många böcker, en av dem heter ”Skapa din framtid” Jag har fått den av min underbara morbror Leif, som fått ut mycket genom att läsa den, så pass mycket att han delar ut dessa böcker till en stor mängd släkt och vänner. Detta gör han välment och av kärlek, han tror på metoden, dels att man kan få allt man vill ha, och att man bara måste föreställa sig att man redan har det.

Boken är precis en "Fake it til you make it-bok” och påminner om ”mindfullness” en amerikansk rörelse som handlar om samma sak, men gör också anspråk på en andlig dimension. Hur kommer det sig då att företeelsen finns? Är det någon brist, någon dysfunktion? Är det som Mats Alveson påstår: En grandios människotyp av borderlinekaraktär som växer fram? Och i så fall varför?

Jag har funderat mycket på allt tävlande i dag, och att medmänniskorna har blivit motmänniskor, några man skall vara bättre än, några man skall vinna över, jag tror inte att skälet enbart går att förklara med individualismen, för då skulle Kierkegaard vända sig i graven. Nej tomheten är långt från individualism, långt från att lära känna sig själv på djupet. Det är nog snarare en önskan om att BLI någon och att man förvanskat denna önskan till att BLI NÅGOT MER ÄN ANDRA, fast bara lite mer. En lyckad och självförverkligad människa har trendiga kläder och ett trendigt hem (alltså något som liknar vad de flesta andra har)  

Eller vad de flesta andra önskar sig, men bara några få kan äga. Tillbaka till tävlingen således, tävlingen om att äga och vara den som alla kan definiera som åtråvärt, och som helt saknar sin glans om inte någon annan vill ha det, det kallas i sin tur "mimetisk rivalitet" som betyder att alla kan bli president, men bara en i taget. Ingen vill ägna hela sommaren i Marstrand i dag, men alla ville tillhöra societeten och flanera där på 1800-talet.

"Fake it til you make it" har blivit som ett fjärilsvingsslag som ruckar på hela mänsklighetens kärlek till nästan (och sig själv) Och som hindrar oss från att se den nya typen av utslagningsmekanism, som borde föra oss mot en gemensam kamp  

Jag är intresserad av framtidsanalyser. Av många skäl är det lika intressant som historia, vad vi gör sätter spår och leder till positiva eller negativa förändringar. Ett företag i Sverige som heter Kairos Future har intresserat mig, så jag får deras nyhetsbrev. Det senaste brevet är en rapport som heter

Hälsan - vår nya tro

I vårt sekulariserade samhälle har svenskarna utvecklats till allt mer utpräglade individualister. Det är inte längre kyrkan som ska finnas mitt i samhället utan en hälso- och sjukvårdsenhet. I 24-timmarssamhället är hälsan den nya religionen – därför har vi också höga förväntningar den. I framtiden kan det hänga på din hälsa och livsstil om du över huvud taget får ett jobb. Och när alla jagar tid ökar förväntningarna på att även hälsoenheten och sjukvården ska erbjuda service dygnet runt. 

I och med den näst intill gränslösa expansionen av det svenska välfärdssystemet som började efter andra världskriget förändrades situationen radikalt. Sedan dess har individualismen blivit allt tydligare. Numera strävar många efter att må bättre än bra enligt en allt bredare och friare tolkning av vad hälsa är. Livet blir för många ett projekt där man ständigt skyltar med nya upplevelser och hur framgångsrik man blivit.

Detta är en av alla moderna pseudofenomen, lögnen att vi till slut skall behärska livet, hälsan och döden som om vi vore gudar. Leder inte detta till ännu större stress? Om vi t.ex råkar ut för en serie helt normala kriser så är det vårt egna fel. Vi har då inte fattat rätt beslut eller sett m vårt hus, skyll dig själv om du blir arbetslös, skyll dig själv om du får cancer. Alternativs så slår vi oss för bröstet om vi är friska och framgångsrika.

Enligt 12-stegsrörelsen är det viktigt att få hjälp av något som är större än sig själv, att inse sin litenhet. Man har begripit att missbrukare har ett stort mått av omnipotens som de behöver råda bot på. Vad kallas den sjuka som råder i dag? Mats Alvesson, professor företagsekonomi och doktor i psykologi i Lund menar att den utmärks av grandiositet (bara jag skall ha, jag är världens mitt) och bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.

Karios Future kan bara snegla på vilka som har den största pr-verksamheten, mest grandiosa bondfångerimetod och reklamapparat för att skåda in i framtida mönster.

  Gott nytt år!

Det är det Islamska nyåret i dag. Med anledning av det vill jag återkoppla till debatten i SVT-forum om den urskillningslösa jakten mot terrorismen (läs muslimer) Ord som trygghet och rättssäkerhet har bytt ut mot säkerhet MOT denna grupp.

Visste ni att svenska konvertiter bjuds in till samtal hos säkerhetspolisen och en muslimsk journalist som blev mordhotad kunde få beskydd mot att hon samarbetade i islamistfrågor.

Visste ni att terrorbekämpningen är givande affärsidéer som gett mycket pengar till lobbygrupper som har till uppgift att skrämma och lyfta frågor om den muslimska terrorn, för varje artikel som behandlar ärendet går en viss summa till företaget, man kan enkelt räkna ut att granskningen av informationen blir undermålig när pengar är motivet (läs gärna mina övriga inlägg om ägande och pengar som en mycket dålig drivkrakt, etiskt, mänskligt och ekologisk).

Professor Jan Flyghed sa att när ”storebror” bekämpar sina medborgare med alla medel så kan man osäkra ”lillasyster”! Han gav exempel på civilkurage:

En härlig bambatant som sa nej då säkerhetspolisen ville veta vilka elever som var vegetarianer (då var ”hotbilden” militanta veganer)

Bambatanterna i Umeå lämnade däremot ut namn.

Då en svensk konvertit till Islam inkallades till ”samtal” hos säkerhetspolisen ringde mamman rosenrasande och sa att det inte var aktuellt.

Läs också gärna Mattias Gardells bok ”tortyrens återkomst” som behandlar framför allt USA.s nutida tortyrverksamhet utanför landest gränser, och hur man fått med sig sina medborgare i ett slags skräckscenario med skiftande metoder, bland annat filmindustrin, som alltid stått nära den politiska maktens underrättelseverksamhet.

Sedan filmens barndom har man förstått hur effektivt man kan utöva propaganda informellt via underhållningsindustrin. Leni Riefenstahls filmer ser vi nästan komiskt tydligt i dag, men ser vi lika tydligt hur vi långsamt ärver en acceptans till tyrtyr, dödsstraff och rädsla för muslimer?

Sist vill jag bara påminna om det stora terror och bombhotet i Göteborg som bara handlade om ett övervakat telefonsamtal som handlade om en killes sprängande huvudvärk och att ingenting hittills hänt i det fallet.