Jag har funderat en del på fenomenet ”NAP” efter att jag fick se bilden nedan på Facebook. Här följer en redogörelse av mina funderingar, och om du inte läst ”Liftarens guide till galaxen”, ännu, så är detta ämne ett gott skäl!

Någon annans problem (NAP) är en psykologisk effekt där människor väljer att ta avstånd från ett problem som kan vara i kritiskt behov av uppmärksamhet

Inte sällan är det typiskt för en individ med depression att välja bort omständigheter som kan vara för påfrestande att ta aktiv del i. Det kan också röra sig om ett problem som befolkningen i stort väljer att inte se. Hur menar forskarna att det beror på? en omfattande depression? Eller brist på empati (som också kan vara orsakad av depression)

Optimism som antas vara en god och produktiv egenskap kan vara en faktor som förhindrar att se ett NAP, man kanske behöver gå till en läkare för att undersöka den där växande pricken…

Alltför positiva antaganden kan leda till katastrofala felbedömningar, både när det gäller vår egen situation och omvärldens.

Hur fungerar NAP?
Douglas Adams'  beskriver fenomenet i “Liftarens guide till galaxen”  följande-

Vårt undermedvetna som menar att problemet är antingen för svårt eller helt enkelt inte vårt ansvar väljer att helt enkelt inte se det. Han beskriver det mycket komiskt  i boken, för att se ett NAP-fenomen skall man hoppa och skaka, vilket i överförd betydelse inom psykologin är helt rätt, det handlar om horisontförskjutning, antingen att man tar ett steg åt sidan för att sätta sig in i denna andra ”någon” och dess problem, eller lyfta sig från sin horisont för en vidare utblick. Då kan man uppleva en sk ”horisontsammansmältning” (Gadamer)

Det finns många och fruktansvärda exempel på hur en stor folkmängd avstår från ingripande av misshandel och andra brott, just pga detta fenomen (mordet på Kitty Genovese)

Frankrikes president Nicolas Sarkozy varnade den amerikanska kongressen att  ”Dollarns låga värde inte kan förbli Någon Annans Problem. Om vi inte är försiktiga kan den monetära instabiliteten förvandlas till ett ekonomiskt krig. Och vi skulle alla bli offer”

Ett annat skäl till att man inte ser, eller vill se ett problem, menar Joseph Ruff, är vår tids informationsöverflöd, vi häller ut barnet med badvattnet.

Titta på bilden och skaka lite på huvudet, så förstår du hela meningen av vad jag skrivit

Hur beter vi oss, människor, när vi tror att resurserna är knappa, vi befarar svältdöden? Vi  blir som djur, vi roffar åt oss och skapar oss förklaringsmodeller för att övertyga oss att det vi gör är rätt. En av förklaringsmodellerna är att ”de andra” inte har rätt till det vi vill ha själva av olika skäl; de är lata, onda, feta, rökare, psykiskt sjuka, opålitliga, fel religion, fel färg osv. Men det är inte så enkelt, förklaringen måste gå på djupet, eller?

Jag intresserar mig för Zombiekulturen i dag, filmer med människoliknande varelser som befolkar, dödar och väller fram i hjorder som man inte behöver ta hänsyn till, de är knappt människor. Man får döda dem, inte ge dem mat eller husrum. Det är mycket viktigt att inte ge dem mat eller husrum eller känna empati, något man som civiliserad fått lära sig när det gäller psykiskt sjuka eller marginaliserade grupper.

Vi får lära oss att resurserna är små, planeten är överbefolkad, men är den det?

För ca 30 år sedan fick alla plats på Öland med var sin kvadratmeter (kontrollerade själv) numera får nog alla plats på Gotland. Så, om vi verkligen inte har resurser att föda alla människor i dag så är det förbannad lögn, jag får en bild av en ica-kasse full med mat, men med ett stort hål i botten, och när kassen nått sitt mål finns bara ett par morötter kvar i botten. Var det fel inköp? För liten kasse? För lite pengar? Nej, det var hål i kassen!

Hålet i kassen är andra typer av roffare som stjäl maten på vägen, och inte några zombies, eller som man numera kallar dem inom samhällsvetenskap och ekonomi, expendables, sådant man kan vara utan, odugliga människor som bara äter.

Men de som roffar vill inte stå där med skammen, de har en otrolig uppsättning ”förklaringsmodeller” för att just de har större rätt att få mer: De är bäst skaffade att ta hand om pengar, de ger jobb till fler på det viset, de har ”tänkt rätt” enligt den positivistiska modellen, s.k mental träning, ”de andra” har gjorts till meningslösa slarviga och inkompetenta idioter (tänk zombies)

Hur beter vi oss då när vi tror att resurserna är små och vi som delar för många?

Jo, oftast, som sagt, så vill vi förklara varför just vi skall få mer av kakan. Det ligger i tiden att vara lite slipad och tävlingsinriktad, vi tävlar om allt i dag, som om vi måste tävla för jobb, ny gubbe på landet, pengar, en plats i solen osv. Det är som om varje dag är en arbetsintervju om att få rätten att leva, i konkurrens med en grupp andra, som vi följaktligen inte vill skall få vara med. Nyckeln (lögnen) lyder: bara en åt gången.

Om bara en åt gången får jobb, högsta vinsten eller gubben på landet, då lär vi oss sakta att ”de andra” skall bort, jag skall hävda min rätt på alla upptänkliga sätt och bevisa att jag är bäst och dugligast.

Det är ett fantastiskt scenario för att splittra oss och inte se hela bilden av vad som egentligen sker, roffarna står bakom skranket och skrattar när vi befinner oss i Collosseum, blodiga och segervissa.

Vilket är det bästa sättet för att vinna över, döda, sina motståndare? Jo, man måste göra om dem till ”icke-människor” ”zombies”.

Vilka kan man tänka är lättast göras om till ”zombies”? feta, gamla, svarta, rökare, tokar, muslimer, judar?

Det har ju hänt förut, eller hur? Man ger en folkgrupp vissa egenskaper som gör det lättare att bete sig illa mot, utrota. För det är rätt och riktigt

Min spaning är att ”Zombie-filmer, kulturen” lägger en grund för ytterligare folklager som lätt kan marginaliseras och avslås rättigheter, Expendables.

#Zombies  #Expendables #resursslöseri

Länk till filmen

Lite smakprov som säger en hel del om vad filmen handlar om

I går kväll blev jag och en stor del andra bloggare spamade av en person som gjorde reklam för sin blogg. Hon kommenterade inte med ett ord vad jag skrivit på min blogg, vilket hade varit smart.

Vad är en blogg? Vad är Instagram och sociala medier?

Är det lika forum för att bli sedd? Och i så fall av vilken orsak?

När jag började skriva på min blogg hade jag som avsikt att föra en slags digital dagbok, jag ville konkretisera mina åsikter, mest för mig själv, ord får mening, eller inte mening i den stunden man skriver dem eller uttalar dem. Man kan säga att det var ett slags rannsakan, jag ville tvinga mig att skriva ner och vrida och vända på mina åsikter, källmaterial och sanningar.

Jag ville i andra hand få respons på det jag skrev, kanske jag missuppfattat något, kanske någon hade ett tillägg av betydelse, som ett slags samtal.

Jag tittar ibland på statistiken, ingen höjdare som reklamplats, men om jag haft ambitionen att nå så många som möjligt så hade innehållet fått en annan prägel, tror jag.

Mina ämnen: sociologi, samhälle, teologi, etik, miljöfrågor och ägande  tillhör inte de vanligaste sökorden på Google.

Jag tänker att mitt forum baseras på idéer jag har och idéer jag läst om, sådant jag upplever som viktigt, så visst vill jag ha fler läsare!  Men jag har ingen längtan av att bli sedd på det viset att någon är en passiv följare  som utgör en grund för vidare framgångar i den digitala världen, något som radioprogramet ”Stil” tar upp i senaste programet- Instagram, modets nya maktverktyg

Länk

Man gav exempel på twittrare/bloggare och instagrammare som använder sig av sina konton för sina framgångar, tex så fiskade David Hellenius till sig röster på instagram så att han vann utmärkelsen för "Årets manliga programledare", kanske han också tyckte att det var en  lite pinsam uppgift eftersom han inte ville kommentera det.

Det säger inget om hans kunnighet, för jag tycker att han är rätt sympatisk och rolig, det säger mer om hur man med olika metoder, inte skicklighet eller god vilja kan nå framgång eller en läsekrets, och att personer som David Hellenius måste vara synlig på dessa platser.

Läser för övrigt Elin Wägners ”väckarklocka”  nu, skall bli spännande att se hur många som söker på henne när jag är klar…

Nu skall jag trycka i mig förrgårdsdagens kladdkaka

Jag kan inte tänka mig att lite av mina åsikter och lite av dina och några till kan ge en närmare bild av sanningen, det är en kritik mot förnuftet som du förstår. Bortom allt vi upplever och tycker, och tycker så till den milda grad att det blir det allra viktigaste på jorden, att framhålla vår egen ståndpunkt. Men det är inget annat än skuggor av sanningen. Det är väl den kapitulationen som en troende människa av min typ blir så föraktad för, att inte tro på sig själv, att det finns något, en Gud, som har mer  koll. Som om det vore ett hån mot det egna jaget att vara vilse.

Gandhi skrev:

”Jag känner dunkelt att medan allt omkring mig evigt fövandlas och alltid dör, finnes bakom allt detta en oföränderlig levande makt som sammanhåller allt, skapar, upplöser och återskapar. Denna makt är Gud och Han allena är, medan allt som jag förnimmer med mina sinnen försvinner. Är denna makt välvillig eller ondskefull? Jag ser den såsom uteslutande välvillig. Ty jag ser att mitt i döden förbliver livet, mitt i osanningen förbliver sanningen, mitt i mörkret förbliver ljuset.”

Högre avkastning, mer lön, snyggare kropp, dubbelt vägsystem, bättre gubbe, bättre förvaringslösningar, större läppar,  högre hus eller som Adolphsson & Falk sjunger i ”Mer jul”: Sötare gröt, djupare dopp i grytan och mer Arne Weise i rutan.

Listan är lång (nu ännu längre ;) ”Tackar jag för att den moderna människan är gudlös!” Jag tror att det hela började med modernismen, denna tanke att inget är riktigt färdigt, man föreställde sig en linje som stadigt gick uppåt, denna linje blev inbakad i alla fenomen, inte bara avkastningen (alltså här avslöjas ju hela lögnen, vi kan helt enkelt inte kräva mer av ett stycke mark, än just det som kommer upp efter plantering, allt utöver detta är bara en framstressad ökning av avkastning som visat sig klenare (nu ännu klenare), kortare, färre frön, mindre vitaminer osv) och det gjorde man inte heller, före modernismens avskyvärda positivism.

Inte bara tanken på att grödorna skulle, kunde, bli mer komplex, och exponentiellt ökande, tanken att vi gick mot en mer och mer komplex och fulländad tillvaro i det stora hela grundades under modernismens vagga, vilden blev en kvarleva från en tid som knappt får plats på linjen, fast en kuriös avstamp inför utvecklingens gränslöshet. Också på det personliga planet uppträdde en slags tanke om att man kan förvänta sig mer (därav gudlösheten och otacksamheten)

Det hela började kanske inte precis just med Comté, Locke och de andra under 16-1700-talet, kanske renässansen var startpunkten… eller min kära Luther med sina krav på ideliga förbättringar och samlande i lador. Nej då hette det storhetsvansinne  och beskrev udda typer, lite annorlunda, inte som oss (dåtidens ”oss”) som krävde mer fast också då lite gudlöst, lite omöjligt.

Eller var dess storhetsvansinniga i egentlig bemärkelse ”storslagna”? Var de inte lite som dagens självförverkligande, aldrig nöjda skaror, inte en uppfattning om ens egen storhet och följaktligen större krav, utan kanske uppfattningen om ens litenhet, som skiten under naglarna, som kräver uppmärksamhet, omtanke och hela tiden lite mer? Grandiositet heter det i dag och är en del av bekrivningen på vissa psykiska åkommor, men som jag ser det med beteendeögon en farsot som farit fram och bitit sig fast som en del av beskrivningen på den mänskliga naturen. Eller hur skall man gå tillväga när man beskriver människans grunddrag? Om tex korruptionen av vår mänsklighet går så långt att det blir mer vanligt än ovanligt med pedofili, kan då människan som art beskrivas som pedofil? Om mer eller mindre alla är missnöjda och strävar efter odödlighet, exponentiell ökning av det mesta i sin omgivning, större läppar, längre resor, ja då är kanske flertalet grandiosa i sin självbild?

Eller varför inte höja oss från hur vi beter oss utan beskriva oss med hjälp av våra möjligheter? Föds vi tex med ett etiskt förnuft? Hans Kung menar det, ett weltethos, vilket många teologer menar.  

Jag har funderat på reaktionerna när jag står inför frågor om önskemål inför nästa år eller framtiden, tappade hakor när jag svarar att jag är nöjd, och att jag bara blir tacksam och glad om nästa år blir lika fin. Alltså strikt för min egen del, jag ser också nöden och behovet av en akut vård av vår planet och dess innevånare. Jag har några fina exempel på männior som gjort skillnad, av dem vill jag lära mig att stå för den jag är, att vara en mentor, att tala klarspråk; Göran Greider, min morbror Leif, den enorma rörelsen av människor som bygger en rimlig framtid för oss alla, byar som tar hänsyn till miljön, den fysiska och den sociala, skrebenter som Barbara Ehrenreich och Mark Lynas som slagit hål på den positivistiska lögnen och många fler.  

Kan vi inte komma överens om att en hel del inte kan bli ideligen bättre, utan kan få vara som det är, tex tomatplantan eller värdet på din kåk, men att vissa saker kan bli bätte, som omsorgen om våra medmänniskor, bilden av oss själva, att kanske inte sträva efter ”bäst” eller bättre på alla punkter, utan att ta vara på våra gåvor, glädjas och ta hand om det vi har , en slags resursinventering?