Jag har förlorat min bästa väninna, Maria, på ett mycket tragiskt sätt. Jag lägger ut en minnesbild, och kanske inte har så många bloggämnen på ett tag. Ord känns överflödiga.

  Det är en provokativ rubrik, som säkert inte drar så många läsare till min sida, men jag chansar.

  Jag definierar min tro på Jesus som den historiske, jag ställer inga högre krav på honom än det han faktiskt sa. Om han var född av en jungfru, stod upp på tredje dagen eller utförde under så räcker ändå hans ord hela vägen fram. Att under sker det vet jag, vissa måste ha särskilda glasögon eller god hörsel för att märka dom, men det är inte det viktigaste.
Lev i enkelhet, älska inte dina pengar som dig själv, gå ut i världen och gör din plikt. Och även om det tar emot så skall du göra allt du kan för dina medmänniskor, i synnerhet dom som blivit berövade på sin arvsrätt och är sjuka. Hela och bota det som är sjukt, som en tjänare, det var hans budskap.

  En annan grupp ställer sig i militärisk givakt runt allt som har sagts efter Jesus, om Jesus. Dogmer och praktik är det mest väsentliga. Den gruppen har rätt stor makt och anser att det dom försvarar är i enlighet med traditionen som inte får urvattnas. Jag tror att dom kräver mer för att kunna tro, än bara det som Jesus faktiskt sa, att dom kanske inte ens tror tillräcklig på hans ord, utan pekar på under, lagar, ceremonier och millimeter- granskning av texter. Den typen har kritiserat K G Hammar för att vara klentrogen.

  En tredje grupp (om jag får kalla min egen som grupp) är en ny företeelse som vi kan kalla ”New age”. Deras trosuppfattning kan många moderna sökare bejaka. Dom skriver om hur vi som individer är mycket kraftfulla och självskapande och har stora möjligheter att själva styra över våra liv. Det kan verka fint men har skuggsidor av illusion, dels för att alla verkligen inte har den möjligheten, dels för att vi aldrig kan skapa oss själva, vi är redan skapade. Jag menar att i den gränslösa ”gör-om-mig-rörelsen” är Gud mer eller mindre överflödig. 

  Nu verkar det som att min egen tro är den rätta, det är inte min avsikt, jag vill gärna utveckla ämnet och få respons. För om jag gör mig till en person som tror mig ha koll på Jesus och Gud så hädar jag djupt. Han är alltid större och mer än vad vi kan fatta. Jag vill åskådliggöra en del av det jag ser i min omvärld, kanske en aning schematiskt, men det underlättar ibland för att få en utgångspunkt och överblick.

Vad tror du?

Krisis är lite av vad det låter, men är inte något som man skall undvika eller vara rädd för. Man kan säga att det är de stora händelserna i våra liv, på gott och ont, det som vi minns, våra paradigm, de gånger då tiden står still. Jag läser just nu Johannes av Korset som skrev en krishanteringsmetod på 1500-talet som avsåg kampen att komma närmare Gud, och att det är genom våra kriser vi växer. Om du ser noga på bilden kan du se att händerna och stenpartiet bildar ett hjärta, i krisen finns kärleken, ibland inte så märkbar.

 Jag skall återkomma mer om Johannes av Korset, han skrev med stor insikt om symbios, avvänjning från beroende, omnipotens och andra begrepp som Freud och den psykodynamiska skolan arbetar med i modern tid, fast med andra ord

Kairos är den tid där evigheten hör hemma. Det är sedan grekerna en självklar motsats till den världsliga. Vi känner igen den i den tidlöshet vi befinner oss i skapande verksamhet, i bön och meditation, i ett musikstycke, i drömmen, i kärleken och i döden, och när vi upplever födelsen av en ny människa.

I Kairos tid hinner man allt  

Du förstår säker att det är både Guds tid och den strimman av gudomliga möten och händelser som vi gläds över, när tiden står still. Jag tror att vi innerst inne längtar så mycket efter den så att vi ibland forcerar genom tex alkohol vilket ger en liknande upplevelse, fast inte äkta. Jag tror också att vår största tidstjuv är klockan.

Förbanna tiden prisa Kairos!

Kronos är den världsliga tiden, den som det blir mindre och mindre av och som jagar oss med sin obevekliga mätning av våra liv. Den sitter på omslaget av en mycket bra bok ”De kanske lämpade” av Peter Höög. Den beskriver ett system som kontrollerar, mäter väger och ödelägger barnens naturliga lust till lärande samt begränsar andra former av meningssökandet utanför de vetenskapliga ramarna. Jag vill inte se någon klocka vare sig i skolorna eller i kyrkorna, det är platser som borde stå utanför kronos ramar av begränsning. Ja, jag vill inte se någon klocka över huvud taget, en mekanisk tyrann är vad det är! Denna klocka finns i mitt bibliotek, en av mina heliga platser som innehåller en möjlighet att just glömma tid och rum

Detta är förstasidan på Folket i Bilds nya tidning. Den behandlar den gamla IB-affären, där vi godtrogna medborgare blev varse för första gången om hur vårt samhälle gradvis kan beskrivas som ett 1984 och "storebror-ser-dig-samhälle". Nu har vi fått FRA-lagen som gör det möljigt att studera och lyssna av allt vi säger och skriver på nätet och telefonen. Ingenting vi gör i dag är osynligt; Vi talar i mobiltelefoner, vi handlar med kontokort, vi använder webben, och allt går att spåra.

Jag säger inte att någon lag är stiftad i blindo, utan att det finns en anledning till varenda en: Nämligen att man bryter mot dom osynliga lagarna, och inte lyssnar på den naturliga etiska principen (Inte ens den kanadensiska lagen om att man inte får slänga ut en älg från ett flygplan) 

Problematiseringen är varför det blev så? För handen på hjärtat så är det inte bara småfolket som beter sig, dom stora har stora möjligheter att just med lagens hjälp begå oetiska handlingar mot både individer och miljö.

Det finns inget enkelt svar på det, men jag vill återkomma till mitt hjärteämne om ägandet som en perverterande faktor.

Nej jag är inte paranoid, jag bara inser att det har gått för långt i och med att alla misstror alla. Ett totalitärt system är ett otryggt system. Usa har inte bara gett oss MacDonalds, cilikonbröst, den karismatiska väckelserörelsen, en omnipotent syn på sitt egna värde, förakt för främlingar, nedmonteringen av vårt socialsystem, den starkes rätt osv, utan också en misstänksamhet mot allt och alla som kräver ett gigantiskt övervakningssystem.

Storebror ser dig!

Dagens bild är inspirerad av vår ständiga längtan, både till djupet hos oss själva och vårt ursprung, ibland nära ibland onåbart. Men det var väl hoppet som var kvar i Pandoras ask?

Jag läser just nu om skillnader, likheter mellan psykoanalys och själavård, under ämnet ”religionsbeteende” Bara det begreppet är värt ett par ord i sammanhanget. Eva Basch-Kårhe, är en kvinna som är både psykiater, psykolog och själavårdare, har skrivit boken ”Bortom drifterna”. I inledningen skriver hon hur ämnet psykologi har varit föremål för en dragkamp mellan vetenskap och humaniora, och en av etappvinsterna har blivit namnet ”beteende” vilket mer har att göra med vetenskapliga metoder än med den mer svårhanterliga filosofin. Ännu svårare har det varit att föra in den andliga dimensionen, vilket jag tycker är så självklart och många teologer med mig. Författaren gör en djupdykning i Freuds, Lacans och mer moderna från den existentialistiska skolan och Freuds efterföljare och deras teorier. Dessutom har hon en egen existentiell teologisk bild som hon redovisar trovärdigt. Dagens kloka ord är citat från hennes bok. Det är den avslutande delen av människans faser, ålderdomen:

Utifrån ett teologiskt psykoanalytiskt perspektiv kan man säga att alla människors liv är ett misslyckande. Ingen lyckas dana sitt liv i enlighet med sin livsplan även om den är planerad utifrån en positiv existentiell position (det är från författarens schema som åskådliggör var man befinner sig utifrån hur man löser sina uppgifter i varje fas, vilka val man gör och hur stor tro man har till livet) Om en människa kan acceptera sitt ”misslyckade” liv beror mycket på hennes existentiella position. Antingen bitter och oförsonlig på livet och dominerande och föraktfull mot yngre personer, eller med vishet gläds åt sina framgångar och tolererar sina brister, med eller utan tro.

Det måste tilläggas att hon är av samma åsikt som Freud när det gäller vikten av förstående och kärleksfulla föräldrar, men hon har en mer optimistisk bild genom att psyket också innehåller en andlig helande del, som kan förklara företeelsen ”maskrosbarn”

 Det är snart för sent. Är det snart för sent? För sent för vad då? För sent för att skriva en insändare? För sent för att göra katastrofresor till indonesien? För sent för att se en Isbjörn i arktis? För sent för att boka biljett med Aniara? Jag säger att det är för sent för att rädda dom som hittils drunknat i klimatförändringarnas kölvatten.

 Det är för sent för att rädda dom som drunknat i informationssamhällets desinformation och nöjer sig med nyheter om kändisarnas privatliv. Det är för sent för att rädda redan utdöda djur och ideal, det är rätt sent för att hindra dom ekonomiska intressena som skövlar amazonas djungler och utövar brott mot ursprungsbefolkningar.

 Men det kommer aldrig att vara för sent för storkonsumenterna att genom sin oantastliga frihet skitna ner, flyga som skottspolar o dränka planeten med kolväten och ställa välmotiverade vinstkrav så att affärerna snurrar på och man får lov att unna sig lite köpglädje- Because you're worth it!

Det är säkert inte för sent för att dom också skall kunna muta in den sista rena ytan.

 Eller att fortsättningsvis kräva subventioner från U-länderna i form av underbetalning. Genom i-landshjälp och upphävande av anspråk på minimiersättning för deras jordbruksprodukter ägnar sig dom allra fattigaste åt ”live aid” till döds, för oss!

 Livet och jordens stora smörgåsbord är en gåva- till Alla! Att erkänna det skulle kunna leda till en kraftfull ansträngning i rätt riktning om det inte vore för att innevånarna är gravt handikappade genom en galopperande ”narcissism” som är svårare än Tsunamies, fågelinfluensan, galnakosjukan, aids, svininfluensan och vad ni vill.

När det inte är för sent för att öppna en privat cancerklinik- Då är det för sent!